fgym

Nu är kursen i privatjuridik slut. Vad har du egentligen lärt dig? Vad har varit bra med kursen? Vad har varit mindre bra? Har du några förslag på vad vi kan förbättra - berätta då detta!

Ana Udovic har skrivit en intressant artikel i DN den 5 maj. Artikeln handlar om ”den narcissistiska egogenerationen”. Här kommer artikeln:

Den blomstertid nu kommer – för den elev som kan sälja in sig själv och vara sin egen entreprenör. De närmaste ­veckorna avgörs framtiden för många unga när betygen sätts. Men hur mycket betyder den egna personen? Fostras vår tids unga in i en narcissistisk tidsålder, som forskare hävdar?

Narkissos var en vacker ung man som alla blev förälskade i. Men han avvisade dem alla. När han också avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen, bara rösten blev kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att hämnas på Narkissos – han skulle i fortsättningen bara kunna bli förälskad i sig själv. Narkissos såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja, narcissen.

Vi lämnar den grekiska mytologin och betraktar i stället en skämtteckning från 00-talet:

”Kan du förklara dessa dåliga betyg!?” frågar den ilskna föräldern sitt barn i den första rutan. Året är 1969. I nästa ruta är året 2009 och föräldern står och gapar exakt samma sak, ”kan du förklara dessa dåliga betyg!?” – men den här gången är det läraren föräldern skriker åt.

Många kan nog le igenkännande åt föräldern från vår tid. Men om man ska se till allvaret bakom skämtet – vad är det egentligen som har hänt med skola, elever och föräldrar mellan 1969 och 2009?

Sedan 2006 har vi i Sverige ett nytt ombud, Barn- och elevombudet, BEO, som ligger under Skolinspektionen. BEO verkar för att elever i skolan och förskolan ska få vistas i en miljö fri från diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

Men till BEO kommer även in anmälningar som gäller andra saker. Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. Majoriteten av anmälningarna avslås. Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro.

Frågan är: Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?

Amerikanska psykologer menar att förklaringen kan finnas i tidsandan – de anser att vi lever i en narcissistisk tidsålder. Vissa – som professor Jean M Twenge, författare till ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic” – kallar det just en narcissistisk epidemi.

Undersökningar som gjorts på amerikanska studenter sedan 1970-talets slut visar en ökning av antalet personer med en narcissistisk självbild med 30 procent, där 2000-talet står för den största accelerationen. Jean M Twenge driver tesen att det hänger ihop med att kunskapsnivån för skolelever under samma period minskat. Man talar om en betygsinflation där amerikans­ka skolelever kan allt mindre, men att det inte märks i betygen.

I Sverige finns ett liknande problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation. I rapport efter rapport ser vi hur svenska elevers kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap dalar i jämförelse med andra länders – och då har läsförståelse tidigare varit ett område där svenska barn låg i topp. Men här finns ingen motsvarande undersökning av narcissism, inte heller påstår psykologer att svenska ungdomar drabbats av en narcissistisk epidemi. Man måste också skilja på det som inom psykologin benämns sund respektive förvriden narcissism (se faktaruta på sidan 21).

Vad vi däremot kan konstatera är att vi lever i en tidsålder där det egna jaget är ett koncept som förpackas och marknadsförs som en vara. I affären hittar vi självbetitlade tidningar som ”Magasin Morberg” (Per Morbergs matmagasin) eller ”Style by Kling” (Elin Klings modemagasin). Omslaget till tidningen ”Egoboost” pryds regelbundet av chefredaktören, bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip – på det senaste omslaget är Löwengrip dessutom avklädd för att lansera den egna kampanjen ”Size me”. När tv-profilen och mångsysslaren Carolina Gynning skrev sin självbiografi valde hon tidstypiskt nog titeln ”Ego girl”.

På nätet blir vanliga bloggar till varumärkesbloggar, som växer till företag vars hela affärsidé består av en specifik människas personlighet och smak.

4,5 miljoner svenskar använder sig av nätverks­tjänsten Facebook. Här kan vi visa upp bilder av oss själva, göra statusuppdateringar om vår unika verklighet och – förhoppningsvis – få bekräftelse genom många gillanden (likes) och positiva kommentarer av våra Facebookvänner.

Det intressanta är att varumärkesbyggande och självförverkligande inte längre är en intern angelägenhet för några få uppmärksamhetstörstande bloggare. Numera anses dessa färdigheter så viktiga för samhället att de bör schemaläggas och läras ut bland elever på skoltid. Från och med 2011 finns ett tillägg i läroplanen att skolan ska uppmuntra eleverna att vara innovativa, kreativa, drivna – de ska lära sig entreprenörskap.

Skolan ska med andra ord forma en männi­skotyp.

– Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar, säger Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi.

Frykman har skrivit om skolan och kulturell identitet samt forskat om svenskars hälsa och begreppet ”kränkt”. Han menar att orsaken till att vi får nya begrepp i läroplanen och att man vill lyfta fram en specifik människotyp är att samhället är inne i en reproduktionskris och en uppfostringskris. Vi vet inte vart vi är på väg.

– Tidigare kunde föräldrarna agera förebilder för barnen, förklara för dem hur de ska vara som vuxna. I dag kan de inte göra det på samma vis, farsan kan inte lära sina barn sociala medier eller datorer. De unga är inbjudna i en serie ovanliga läroprocesser där de själva måste söka hur de ska vara som vuxna, de är tvungna att hitta sig själva innan de kan orientera sig vidare.

– Därför ser vi en större självupptagenhet, kring den egna kroppen, sexualiteten och byggandet av det egna varumärket. Att bygga sitt varumärke låter kommersiellt, men det är mer sammansatt än så. Det handlar om att upptäcka vad man själv tycker om och det är en lång och jobbig process.

Jonas Frykman menar att det kan finnas dåliga och bra sidor av saken, men att den ökade självupptagenheten egentligen är ett rationellt sätt att förhålla sig till ett samhälle i förändring, ett samhälle där individen ses som en ”fri konsument i förhållande till det utbud som finns”.

– Det positiva med att lära sig bygga varumärket ”jag” och synen på sig själv som projekt är att man i processen blir tvungen att reflektera och vara osäker. Vilket i sin tur kan ge en större förmåga att förhålla sig till människor av alla möjliga sorter. Det negativa är att så mycket är upp till individen, med enorma förväntningar som blir svåra att leva upp till – att man ska vara lycklig, se bra ut och vara framgångsrik. Många dukar under av kraven. Trycket blir hårt, och det är alltid större på tjejer än på killar, säger Jonas Frykman.

I de undersökningar som Folkhälsoinstitutet gör årligen visar det sig också att kvinnor mellan 16 och 24 år är de som mår sämst psykiskt av alla. Nyligen kom rapporter om att även män i samma ålder börjat få sämre psykisk hälsa.

Alice Höglund är 17 år och går på samhällsprogrammet på Jensen gymnasium Södra:

– Jag vet inte hur många tjejer jag känner som är deprimerade, 17-åringar som sjukskriver sig för att de gått in i väggen. Vi har stor press på oss, att man måste vara bäst och få ett bra jobb, helst chefsjobb där man tjänar mycket pengar. Det känns också som om vi måste lösa vår egen framtid, framtiden är inget vi löser tillsammans utan var och en. Som en tävlingsbana där den som springer snabbast kommer att få jobb och lägenhet medan de andra blir utan.

Moderna och medvetna svenska föräldrar vill ofta hjälpa sina barn på vägen mot självförverkligande. Ett av verktygen är byggandet av en god självkänsla. Frågan är bara hur man egentligen bygger god självkänsla.

Enligt Jean M Twenge, som skrivit ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic”, försöker många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika och speciella och begåvade de är – utan att de egentligen presterat någonting.

Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från att uppleva svåra saker. Curlar dem, alltså. Och visst får det barnen att känna sig speciella – men en del känner sig lite väl speciella. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Och de tar mycket plats.

– Det är otroligt mycket störande människor som sitter och skriker och pratar om annat, eller i sina telefoner i skolan. Lärarna får ägna mer tid åt att säga åt dem än att undervisa. De har utvecklats till att bli föräldrar, och det är märkligt. Särskilt på gymnasiet, där man ändå är frivilligt, säger Alice Höglund.

Hon får medhåll från Sandra Gaye, 18 år, från Mediegymnasiet.

– Det är inte roligt med typerna som alltid måste synas och höras. De förstör lektioner, kommer för sent och respekterar inte att vi andra sitter och lyssnar på läraren. Sedan har de svårt för självkritik, klagar och lägger skulden på lärare som vi andra i klassen är jättenöjda med, säger Sandra Gaye.

Jean M Twenge menar att risken med att intala sig ”jag är bra, jag är speciell” utan att ha grund för det är att man får en uppblåst självbild, som förr eller senare kommer att stöta på patrull. Utmärkande för en narcissistisk personlighet är att hon eller han inte kan ta kritik eller bli motsagd. Något som gäller de flesta av oss då och då, med skillnaden att den som har narcissistiska drag aldrig kan ta kritik. Narcissisten försöker alltid styra bort kritiken eller missnöjet från sig själv till någon annan. Får han eller hon dåliga betyg, kan det inte vara hans eller hennes fel. Det måste vara någon annans. Alltså lärarens. Och i många fall står föräldrarna på barnens sida.

På Nacka gymnasium finns begreppet ”curlingkören”. Det har myntats av lärarna och syftar på en speciell grupp elever och föräldrar. Vi begav oss dit för att prata med två av lärarna där.

Eftersom solen skiner, sitter det många elever utanför den stora ingången till skolan. Ett par killar är på väg ut men blir stoppade i dörren av en klasskompis som är på väg åt andra hållet:

– Vi har lektion nu!

– Har vi?

Killarna vänder tillbaka in i myllret vid receptionens fik. En elev i svarta jeans har redan satt på sig studentmössan och på anslagstavlan finns en poster från Studentfoto som erbjuder billiga studentbilder. Lärarrummet ligger på andra våningen. För att komma dit måste man tränga sig fram i ljusgårdens spiraltrappa, där perfekt sminkade tjejer och killar med ironiska t-tröjor vandrar med sina böcker och papper.

Elisabet Börjesson Therstam är lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium: 

– Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.

– Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.

– Curlingkören, som vi kallar dessa elever och föräldrar, skämtar Gunnel Thydell, lärare i svenska och engelska.

Ett problem som finns inbyggt i dagens skolsystem är att eleverna på sätt och vis får rätt när de kräver höga betyg utan att anstränga sig. För en skola ser det inte bra ut att många elever har låga betyg, även om de är adekvata. En sådan skola får färre ansökningar – och ju färre elever, desto mindre pengar till skolan. Därför kan låga betyg i förlängningen leda till att lärarna själva blir arbetslösa.

– Att marknadsutsätta samhälleliga institutioner som skolan och sätta kunden i centrum – i det här fallet eleverna, narcissistiska eller inte – blir en match som man förlorar. Pengar vinner alltid. De största förlorarna blir förstås ungdomarna, som inte fått de kunskaper de behöver för att klara sig i livet, säger Elisabet Börjesson Therstam, som under sina 30 år i yrket sett hur allmänbildningen bland eleverna sjunkit.

– Tänker du på dig själv som kund, eller en entreprenör som ska bygga ditt eget varumärke, blir frågan ”What’s in it for me?” inför varje läromoment. Det är oerhört begränsande för oss som lärare och kontraproduktivt för eleverna. Den som tror att det finns en snitslad bana att följa missar mycket. Vissa kopplingar finns bara inte. Du ska läsa litteratur därför att det är allmänbildande, utmanande och utvecklande, säger Gunnel Thydell.

Samtidigt vill ingen av dem tillbaka till tiden då man bugade och neg för auktoriteter. Att samhället blivit plattare med en större social rörlighet är positivt.

– Problemet är egentligen att vi utbildar unga för deras egen framgång, inte för samhällets framgång. Jag tror inte att entreprenören är den enda människan. Vi behöver fler roller än så. Någon måste vara entreprenörens ”revisor”, noggrann och grundlig. Och en tredje behöver grubbla och reflektera. Livet är långt större än arbetsmarknadspolitik och korta perspektiv. Existentiella frågor kommer vi att brottas med i framtiden också, säger Gunnel Thydell.

Men på Kunskapsgymnasiet Globen, en friskola som sedan länge arbetat med företagande och entreprenörskap, långt innan driftigheten hade blivit en del av läroplanen, ser man positivt på utvecklingen. Att eleverna vill ifrågasätta sina betyg är bra.

– Förr tackade man och bockade men gick hem bitter och besviken. I dag vågar unga diskutera sina betyg, det bejakar vi, säger David Enemar, biträdande skolledare på Kunskapsgymnasiet.

Han liksom rektor Niklas Dahlström tycker inte heller att det finns en motsägelse mellan entreprenöriellt lärande och att kunna analysera litteratur.

– Entreprenörskap, eller ”ta-sig-för-samhet”, som vi kallar det, genomsyrar hela vår skolas arbete. För oss handlar det om att alla elever har stort inflytande över sina studier, där de tillsammans med en personlig handledare diskuterar vilka mål de har och vad de behöver för att uppnå dem. I stället för att sitta med händerna i kors, vill vi att eleverna ska inse att de själva spelar en huvudroll i sin utbildning, säger Niklas Dahlström.

– Vi är bra på att lära eleverna att sparka sig själva i häcken. Det är en stor, positiv skillnad mellan dagens och gårdagens skola. Säg att eleven drömmer om att bli ledare för ett stort företag – då tar vi reda på vilka snittbetyg han eller hon behöver för att komma in på exempelvis Handels. Då ser eleven att den behöver bra betyg i svenska och förstår varför han eller hon måste lära sig att analysera Kafka. Jag ska kunna stoppa eleverna i dörren och fråga ”varför är du här?”, och alla kan ge ett svar där de ser den egna nyttan med varje dag i skolan. Det kan vi kalla narcissistiskt eller individualistiskt, men den här förståelsen har med motivation att göra, säger David Enemar.

Men hur svårt är det att förstå att man måste plugga för att få bra betyg och, i förlängningen, ett bra jobb? Måste läraren verkligen förklara det, gång på gång?

– Ja. Eftersom skolan har förändrats. Det är ett svårare uppdrag att vara lärare i dag. Förr hade läraren en tyst kunskap och kunde sätta betyg bara på pondus. I dag är det mer transparent, både för eleverna och för skolledningen. Lärarna ska i högre grad dokumentera sitt arbete, gentemot oss och gentemot eleverna. Men vi tror att det gör ungdomarna mer motiverade, säger Niklas Dahlström och pekar på hur man märker transparensen även i skolans arkitektur – i korridorerna på andra våningen finns klassrummen, som alla har glasdörrar.

Om elever är mer motiverade, varför kan de då mindre än förr?

– Där råder det delade meningar. Visst har siffrorna i matte- och svenskkunskaper sett bättre ut, men i dag kan ungdomarna andra saker. De har en större social och kommunikativ kompetens, det är ett slags språkkunskap som är svår att mäta, säger Niklas Dahlström.

– Sedan vet vi ju inte vad som i framtiden kommer att leda till ett bra jobb. Är det bara betyg? Eller är det något mer? Hur många företagare finns det inte som berättar att de hade svårt för skolan, eftersom de var dyslektiker eller hade andra svårigheter. De kom långt på sin sociala förmåga och drivet att göra saker, säger David Enemar.

Finns det ingen plats för den odriftiga människan?

– Jo, den platsen finns. Det är skolans mål att visa ungdomarna att de har ett aktivt val, de ska kunna tacka nej till erbjudanden som inte passar dem, säger Niklas Dahlström.

Även om entreprenöriellt lärande kanske är glasklart för Kunskapsgymnasiet Globens elever, är det inte det för alla. Sandra Gaye från Mediegymnasiet hade en kurs i projekt och företag, där eleverna på låtsas skulle starta eget företag.

– Många av mina klasskamrater förstod inte riktigt kursen. Vi fick inte veta någonting om att vara anställd, och det hade jag velat veta mer om. Jag vet inte om jag vill starta ett eget företag, säger hon.

Inom högskolevärlden finns de som – till skillnad från Kunskapsgymnasiet Globens skolledare – ser ett problem i att ständigt behöva motivera sina studenter. Mats Alvesson är doktor i psykologi, forskare i organisationsledning vid Lunds universitet och författare till ”Tomhetens triumf – om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”:

–  Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter – de ser sällan sina skyldigheter.

Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul.

– L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

För att kunna bygga en sund självkänsla bör man enligt den senaste forskningen (samlad i boken ”Självkänsla” av Magnus Lindwall, docent i psykologi vid Göteborgs universitet) undvika just det som utmärker patologisk narcissism: Otålighet, ständig bekräftelse, att fokusera endast på sig själv och sina egna mål, hålla ifrån sig negativ feedback, jämföra sig med andra och att fixera sig vid ytan.

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Inom psykologin gör man skillnad på sund narcissism och patologisk, förvriden narcissism. Den sunda narcissismen handlar om att ha en positiv självbild och den är en förutsättning för att vi ska utvecklas.

Lena Teurnell är psykolog, psykoanalytiker och psykoterapeut och kom nyligen kom ut med boken ”Narcissism – jag, mig och mitt” som hon skrivit tillsammans med Bo Sigrell, professor i psykologi:

– I perioder av barns utveckling kan de verka narcissistiska genom att vara egocentrerade och själviska, men det innebär inte att de är narcissistiska.

Små barn utgår från sig själva, sina egna behov och önskningar, något som ofta återkommer i tonåren.

– Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ.

Alla människor som utsätts för kritik försöker försvara sig, men skillnaden är att den patologiska narcissisten alltid försöker placera oacceptab­la känslor och egenskaper hos andra.

– Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer, säger Lena Teurnell.

Narcissism är vanligare bland män, men förekommer hos båda könen och i alla åldrar. I ”The narcissistic epidemic” driver Jean M Twenge tesen att den ekonomiska krisen i USA berodde på narcissistiska börsmäklare, som tagit alltför höga risker. Och roten till amerikanska ungdomars ökade narcissism behöver vi inte söka länge efter, menar hon. Barnen har inte uppfostrat sig själva, även deras föräldrar har tagit till sig den narcissistiska kulturen. Skillnaden är att den som får en kick av att stå i centrum har i dag lättare att exponera sig, via sociala medier och i tv, menar Twenge.

– Jag tror att vi skapar det samhälle vi behöver, och i dag upplever föräldrar att deras barn måste ha vassa armbågar för att nå framgång, säger Lena Teurnell.

Problemet är bara att människor som på ytan verkar lyckade och framgångsrika, som syns mycket i medierna eller tävlar sig fram till chefspositioner, mycket väl kan vara patologiska narcissister. Och därmed allt annat än ”lyckade” på ett inre plan.

– Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

VEM STAL VÅR BERÄTTELSE

Reklamen har tagit en av mänsklighetens grundläggande drivkrafter och reducerat den till ett simpelt marknadsföringsknep. Annina Rabe kräver historieberättandet tillbaka.

I avdelningen ”kidnappade ord” eller ”samtidsbegrepp att irritera sig på” har turen idag kommit till det populära begreppet ”storytelling”. Redan det faktum att det kallas storytelling och inte ”historieberättande” är för övrigt irriterande. Jag menar med storytelling alltså inte romaner, noveller eller dikter. Inte heller menar jag sådana berättelser vi muntligt sprider till varandra, så som vi har gjort sedan lägereldarnas tid. Nu är vi mitt i samtiden, och begreppet storytelling handlar, som så mycket annat, om att påverka oss som kunder. Det gamla hederliga historieberättandet, från Homeros och framåt, har blivit något ohederligt. Ett av de mest upphaussade marknadsföringsbegreppen idag, berättelser, är numera något som används för att ”stärka ett varumärke”. Det handlar om att knyta en berättelse till företaget eller varan: något som kan få det att sticka ut i det enorma flöde av ofrivilliga intryck vi ständigt omges med. Som positiva exempel brukar nämnas Kamprads Ikea, ishotellet i Jukkasjärvi och... håll i er nu, Blondinbella.

Nu är storytelling inom marknadsföring egentligen inte något nytt, men det har på senare tid fått en renässans. Det finns mängder av kurser i det, och det nämns återkommande i artiklar om marknadsföring. ”Emotionell kommunikation” kallas det också. Berättelserna ska sätta igång våra känslor och på så sätt skapa en positiv känsla gentemot företaget/produkten/kampanjen.

Varför retar jag mig då på det här begreppet? Det kan ju faktiskt användas i gott syfte också, till exempel i kampanjer för något ideellt, bra och viktigt. Det som irriterar mig så våldsamt – förutom att det är ett sällsynt flagrant exempel på kejsarens nya kläder (en hyfsat känd ”berättelse”) – är att man tar en av mänsklighetens mest grundläggande drivkrafter och reducerar den till ett simpelt marknadsföringsknep. Som om litteraturen aldrig vore uppfunnen. Som om människor aldrig hade berättat historier för varandra. Man presenterar detta dessutom som om det vore något nytt. Reklam har väl alltid handlat om att övertyga, till exempel genom ord? Som om inte försäljare med munväder lurat kunder med sina skrönor i alla tider.

”Idag utgör berättelser och historier en betydande del av många människors fritid, genom litteratur, filmer och under senare tid, datorspel” läser jag på någon av alla de där sajterna som beskriver storytelling som om de uppfunnit hjulet. Det är orättvist att rycka ett citat ur sitt sammanhang, ändå kan jag inte låta bli att reagera över den våldsamma historielösheten. Idag? Fritid? Låt mig göra en sak klar: det finns inte en levande människa som inte är fullpepprad med berättelser och det är inte något som begränsar sig till fritiden. Sedan varierar förmågan att återge de där berättelserna för andra, och här kan kanske kurser i retorik eller storytelling vara till nytta.

Eller, tja, varför inte ta och läsa en bok? För vi behöver alla kunna berätta historier, våra egna och andras. Men skälen till det är betydligt viktigare och djupare än att utöva ”kundpåverkan”.

Lämna tillbaka begreppet, tack.

Svenska Dagbladet
Krönika - Annina Rabe
10 april 2012

Den 1 april skrev Dick Harrison och hans fru nedanstående inlägg i Svenska Dagbladet. Jag kunde ha skrivit det själv - så bra är det. Här kommer artikeln:

VI MÅSTE SLUTA NEDVÄRDERA KUNSKAP                                 

Alltför många i vårt land avskyr kunskap. Tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig. Och ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat. Nu behövs en folkrörelse för bildning, skriver professorn i historia Dick Harrison och författaren Katarina Harrison Lindbergh.

Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara.

På ett kafé sitter tre färska studenter. En får frågan ”Vad ska du bli?” och svarar ”lärare”. En häpen paus följer före nästa fråga: ”Men var inte du bra i skolan?”. Lärarstudenten hade mycket riktigt gått ut med toppbetyg. ”Men varför ska du då bli lärare?” fortsätter studenten. ”För att jag vill”, är det korta svaret.

För elevernas skull kan vi hoppas att lärarstudenten blev kvar i utbildningen, utexaminerades och nu arbetar på en skola. Sådana som denna student, studiemotiverade och med läraryrket som förstahands- alternativ, bör bli lärare. Tyvärr ser det sällan ut på det viset. Varför?

 Många känner sig manade att besvara frågan. Vissa menar att det beror på de låga lönerna, andra på att arbetsmiljön är usel, ledarskapet dåligt och karriärmöjligheterna obefintliga. Alla dessa svar äger riktighet. Men vi måste se längre än så.

Allt hänger ihop: lönenivån, de uteblivna studenterna, den svåra arbetsmiljön, den beryktade betygsinflationen, den långtgående benägenheten att ge elever ledigt under terminstid, den sjunkande kunskapsnivån och annat beklämmande som vi förknippar med den svenska skolan. Den bakomliggande orsaken är att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig.

Ponera att situationen varit omvänd, att vi levde i ett land där kunskap var eftersträvansvärt och prestigefyllt.

I det landet skulle ingen finna sig i att skolor var fulla av mögel, att det regnade in eller att lärare undervisade i ämnen utan att vara behöriga. Man skulle kräva att intagnings- och lämplighetskraven för blivande lärare var höga och att de som tog sig igenom den långa och svåra utbildningen belönades. I ett sådant land skulle ingen ledighetsansökan behöva avstyras, eftersom ingen skulle komma på den befängda idén att ta sitt barn ur skolan för en nöjestripp.

Men i Sverige frågar lärarstudenter sin lektor eller professor vilka frågor som kommer på tentan, vilka kapitel de kan hoppa över och om de måste gå på föreläsningarna. De plagierar lärobokstexter och struntar i obligatoriska seminarier, varefter de anser sig orättvist behandlade när de blir underkända. Utan att skämmas skryter framstående personer över att de ”minsann inte brydde sig om skolan och se hur bra det gick ändå”.

Här har lärare blivit något som det är pinsamt att erkänna att man är, eftersom man betraktas som en fårskalle eller som någon som kan lastas för skolans alla brister.

Den eskalerande oviljan att lära har gjort att svenska studenter befinner sig i internationell strykklass. Språkkunskaperna har på ett par decennier försämrats drastiskt, liksom allmänbildningen. En universitetslärare i historia får sätta av tid till att lära sina studenter saker som han eller hon själv lärde sig på mellanstadiet.

Utvecklingen kan inte fortgå. Ett land vars invånare vägrar att förkovra sig är på sikt dömt till undergång. Det sägs att det är lätt att bära kunskap, men det är inte alltid lätt att inhämta den. Ofta är arbetet mödosamt och kantat av misslyckanden. Just för att det är svårt krävs en allmän uppfattning att det är eftersträvansvärt.

Att göra lärare till lekledare eller överlämna processen i elevernas händer för att man är rädd att de skall få tråkigt leder inte till goda resultat.

Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld.

Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara.

Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.

Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt. Annars lär vi tala om låga löner, betygsinflation och lärarflykt i det oändliga, utan att det blir bättre. Folkrörelser har skapats förr, när många ansett att något är fel.

Det är dags att anta utmaningen. Det är tid att kräva ett samhälle som på allvar premierar kunskap.

DICK HARRISON/ professor i historia

KATARINA HARRISON LINDBERGH/ författare, f d gymnasielärare

FÖRSÖK LÄSA HELA TEXTEN OM DU KAN

STÖRNINGSRISK Det sägs att vi aldrig levt i en så distraherande tidsålder som nu. Mobiluppkopplingar, läsplattor och snabba informationsflöden påverkar inte bara vårt sätt att läsa utan också hjärnans funktioner och vår förmåga till djup och lång koncentration. Men hur alarmerande är det?

Du har just börjat läsa dagens understreckare. Var läser du den? Sitter du i din favoritfåtölj i ett tyst vardagsrum? Eller sitter du på tunnelbanan, omgiven av människor och röster? Är texten tryckt i dagens pappersversion av Svenska Dagbladet? Eller flimrar den förbi på din smarta telefon, innan du stänger fönstret och pekar dig vidare? Kanske läser du artikeln på en datorskärm på kontoret, med fyra andra webbläsarfönster öppna, ett par högljutt samtalande kollegor bakom dig och en plingande mobil som konkurrens för din uppmärksamhet?

Hallå, läser du ens?

Vi lever i en tid full av distraktioner. Det sägs att vi rentav lever i den mest distraherande av tidsåldrar. Så distraherande, menar vissa röster, att den blivit ett allvarligt hot mot vår förmåga till uppmärksamhet, att vara koncentrerade, vårt medvetandes kanske mest väsentliga förmåga.

Och den största boven i dramat är internet. Dess snabba flöden, oändliga klickmöjligheter och ständiga uppdateringar – inte minst dess ständiga närvaro, överallt och hela tiden – lämnar allt färre utrymmen i vår vardag fria från distraktion. Somliga menar att internet redan börjat sätta allvarliga spår i vårt beteende och vårt sätt att tänka. En av dem är den franske filosofen Bernard Stiegler, som för ett par år sedan uppmanade till att ”ta hand om” de unga, genom att skydda dem från det katastrofala inflytande som medieteknologier som it, television, film och datorspel har på deras inlärnings- och koncentrationsförmåga. En annan är den amerikanske journalisten Nicholas Carr. I boken ”The shallows: What the internet is doing to our brains”, som utkom förra året, argumenterar han för att internet ligger bakom vår tids rastlöshet, vår oförmåga att koncentrera oss på en sak under längre tid, vår betingade törst efter stimuli från en mängd källor samtidigt. Carr talar om hjärnans plasticitet, dess karaktär av en tillvänjande mjukvara snarare än en orubblig hårdvara. Vi har alltid påverkats av våra verktyg och medier, på den punkten är internet inget undantag, men dess effekter är ovanligt alarmerande och påtagliga.

Och för både Stiegler och Carr finns det en aktivitet som är särskilt representativ för förändringen, inte minst som det är en sysselsättning vilken tycks befinna sig vid ruinens brant – läsningen av böcker. På sätt och vis har nätets utbredning fått oss att läsa mer än någonsin. Men det sker i korta sekvenser av koncentration, sällan eller aldrig i djup försjunkning. Att något faktiskt håller på att hända med våra hjärnor märker Nicholas Carr allra tydligast just på sin egen försämrade förmåga att läsa böcker: ”Det brukade vara enkelt att försjunka i en bok eller en längre artikel. Jag fängslades av berättelsens vindlingar eller argumentets utveckling, och kunde tillbringa timmar med att plöja långa avsnitt prosa. Det är sällan fallet längre. Nu börjar jag tappa koncentrationen efter en sida eller två. Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar leta efter något annat att göra … Den djupa läsning som förr brukade komma helt naturligt har nu blivit en kamp.”

Och han får medhåll. Många vittnar om liknande rastlösa symtom, menar Carr. För vissa av de han talat med är det heller inte någon större förlust. Varför ägna tio gånger så mycket tid åt att läsa en tjock bok för att samla in information man lika gärna kan få fram genom några knapptryck och en skumläsning på internets sökmotorer? En liknande mentalitet möter litteraturkritikern David L Ulin i ett samtal med sin son, som han redogör för i boken ”The lost art of reading: Why books matter in a distracted time (2010). Varken sonen själv eller hans kompisar läser böcker. ”Litteraturen är död. Läsning är slut”, lyder sonens (underförstått den nya generationens) dödsdom. Ulin tvingas bittert stå svarslös. I slutet av sin bok utropar han i stället läsningen till en motståndshandling i vår tid.

Kanske måste vi alltså acceptera att den djupa och långa läsningen verkligen är utrotningshotad i vår distraherade tidsålder. Eller?

Det är i skuggan av det hotet som Alan Jacobs har skrivit boken The pleasures of reading in an age of distraction (Oxford University Press, 162 s). Han är lyckligtvis övertygad om motsatsen, att läsningen tvivelsutan har en framtid, men är heller inte omedveten om läsningens förändrade villkor. Jacobs är litteraturprofessor till yrket, född i England men bosatt och verksam i USA. ”The pleasures of reading” är först och främst en välskriven och väldisponerad läsarhandbok för 2000-talet, med iakttagelser som säkert intresserar både den ännu idoga läsaren och de som tappat förmågan att försjunka i en skönlitterär bok. Jacobs missionerar för läsningens njutbarhet, både som försvar för läsningen och som motgift mot alla sorters läskramper och distraktioner. Han framhåller återkommande vikten av otvungenheten, att ”läsa på nyck” (read at whim!). Och här har han en god portion distans till sitt eget ämbete. Jacobs invänder till och med mot den i sammanhanget ofta förfäktade föreställningen att läsning är något gott i sig. Att läsa skönlitteratur gör dig inte nödvändigtvis till en bättre människa, menar han. Särskilt inte om du läser för att ha läst. Att bocka av en lista med klassiker eller andra måste-böcker kan vara en god ingång för tonåringar – men det är varken en i längden möjlig eller eftersträvansvärd lässtrategi.

Det behöver faktiskt inte alls vara fel, insisterar Jacobs, att läsa ett sammandrag av en bok på Wikipedia i stället för att läsa själva boken. Men det innebär inte att han, i linje med rösten i Carrs bok, reducerar bokläsande till ren informationsinsamling. Tvärtom. Värdet i att läsa sammandrag, om så bara för att möjliggöra vita lögner om läserfarenheter man aldrig haft, ligger i möjligheten att kunna gå vidare till böcker som man verkligen vill och känner lust till att läsa. Där ligger också nyckeln, enligt Jacobs, till att hitta tillbaka till läsningen mitt ibland distraktionerna. I förlängningen är det alltså ett argument som säger att det är mindre intressant vad du läser än hur och varför.

Jacobs förespråkar också en aktiv läsning, en läsare med pennan i handen som ställer frågor till texten och antecknar i marginalen. Läsningen utvecklar dig inte automatiskt som människa, men den kan vara en hjälp på vägen – särskilt om du ser den som en dialog. Talet om den långsamma, frågande läsningen är så nära ett upprop för en motståndshandling som Jacobs kommer.

Att läsvanor genomgår en omvälvande förändring eller åtminstone en avgörande utmaning i vår tid vill Jacobs ändå vara den förste att skriva under på. Även han vittnar om liknande upplevelser som Carr, att rastlösheten allt lättare kryper sig på under läsningen. Men här ger Jacobs samtidigt en helt väsentlig påminnelse. Läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium. Det talas ibland om hur tystnaden är utrotningshotad i vår samtid. Men det har den, menar Jacobs, på sätt och vis alltid varit. I själva verket är vår tid den som gett flest människor tillgång till tystnad i sin vardag. Detta sansade tonläge hör till bokens behållningar.

Här kan man foga till Jacobs nyansering att de flesta tidsåldrar har betraktat sig som ovanligt fyllda av distraktioner. ”I hundra år eller mer (ja, i själva verket i femtonhundra, sedan Augustinus) har uppmärksamhetens förskingring beklagats”, skriver filosofen Paul North i sin nya bok om distraktionens begreppshistoria, The problem of distraction (Stanford University Press, 272 s) – ”och varje ny epok och disciplin tycks erbjuda en ny förklaring och kompensation för förlusten”. De flesta medieteknologier har i sin barndom väckt sådana skräckscenarier och demoraliserande diagnoser. Televisionen, fotografin, radion. Till och med trycktekniken.

Så hur kompenserar vi? I en artikel från 2008 lägger litteraturprofessorn Katherine Hayles fram hypotesen att vår samtids mediemiljö provocerat fram ”ett generationsskifte i medvetandestilar”. Tidigare generationers större förmåga till djup koncentration på en sak under lång tid (exempelvis läsningen av en bok) håller på att övergå i en ny generation som hellre sprider sin uppmärksamhet över flera kanaler och ett större mått av stimuli (exempelvis att se på tv och göra läxorna samtidigt). Det är en generation som dessutom blir lättare uttråkad vid längre tid av låg stimuli.

Hayles är medvetet försiktig i sitt sätt att hänvisa till moderna diagnoser som ADD och ADHD. Även hon talar om hjärnans plasticitet, men drar mindre växlar på dess effekter. Och hon värderar inte heller detta skifte på samma negativa sätt som Carr och Stiegler. En konsekvens av hennes synsätt är att kompensationen för förändringen måste vara lyhörd för dess natur, snarare än att protestera mot eller söka motverka den. Vi måste vara medvetna om och hantera detta skifte, menar Hayles. Framtidens undervisning kommer att behöva växla mellan dessa två modaliteter, den djupa och den hyperaktiva uppmärksamheten.

Det är en realistisk hållning. Och det finns onekligen anledning att inte bli alltför kategorisk, eller dystopisk. Har vi svårt att koncentrera oss bland all denna konkurrerande information? Självklart. Finns det en inneboende distraherande lockelse i de digitala medierna. Säkert. Innebär det slutet för den djupa koncentrationen och den stadiga uppmärksamheten som fenomen? Knappast. Att säga att vår koncentrationsförmåga utmanas i en miljö mättad av olika ljudliga och visuella stimuli är en sak. Att livet i en sådan miljö får långtgående konsekvenser för hur våra hjärnor fungerar är en annan.

Många kan nog ändå känna igen sig i de rastlösa symtomen. Och flera av er läser säkert regelbundet böcker i någon av miljöerna som jag beskrev inledningsvis. Så, vad gör man? Jacobs påminner om en helt väsentlig egenskap hos den nya teknologin: den går att stänga av. Vi kan koppla ner, vi kan välja fåtöljen i det tysta rummet i stället för tunnelbanan som läsplats. Carr flydde till skogen för att kunna skriva klart sin bok. Och i ett efterord till den andra upplagan uppmanar han till bojkott av distraktionsindustrin. Säg nej till läsplattor och smarta telefoner! Jacobs går motsatt riktning. Han gör det genom inköpet av en läsplatta. Och – med apparaten i händerna blir rastlösheten och stimulanstörsten i viss mån tillfredsställd. Den håller fingrarna igång, lite som för en rökare med abstinensbesvär, och riktar samtidigt läsningen framåt genom det repetitiva knapptryckandet.

Läsplattan är knappast någon gudomlig lösning. En ljudvägg i form av ett par hörlurar lika lite. Men de lösningarna säger ändå något om hur distraktioner eller stimulanstörst inte enbart är något vi är oförmögna att fly, utan också något vi kan vara ovilliga att fly ifrån. Paul North för avancerade filosofiska resonemang kring det faktum att uppmärksamhet och distraktion inte är diametrala motsatser. Distraktion är, trots allt, en minimal form av uppmärksamhet. Kanske kan vi dra nytta av den insikten. Vi måste kanske inte nödvändigtvis fly från distraktionen, utan snarare bejaka dess närvaro, försöka bli vän med den eller åtminstone försöka hitta sätt att kanalisera den.

Distraktioner kommer och går. Men läsningens djupa uppmärksamhet lär bestå, även om vi måste finna den där vi minst av allt trodde att den fanns.

Bengt hade av sin snälla mamma lärt sig att läsa och skriva. Han skrev  fint och tydligt. Ja, hans bokstäver var en ren fröjd att läsa. Bengt skrev med vänster hand.

I SKOLAN

Bengt såg verkligen fram emot att träffa sin lärare och sina nya kamrater.

Uppsatsskrivning

Av läraren som hette Anton fick nu eleverna i uppgift att skriva en uppsats om sitt favoritdjur. Bengt skrev en innehållsrik text om sin katt Figaro. Han skrev så fint han kunde. Anton sa till honom att att det var ett bra innehåll, men att man i skolan skrev med höger hand och så måste han göra i fortsättningen. Bengt gjorde som läraren sa för han var en lydig elev. Han tyckte dock att det var konstigt att skriva med höger hand.

Fysiklektionen

På fysiklektionen visade läraren barometern och hur man med den kunde mäta lufttryck. Han gav nu eleverna i uppgift att att mäta höjden på skolan med hjälp av barometern.

Av idrottsläraren lånade nu Bengt ett tidtagarur och ett måttband.

Från skolans tak släppte han nu barometern och klockade hur länge det tog innan barometern nådde marken. Det tog exakt 4,8 sek och med hjälp av matematiska formler kunde han nu räkna ut skolans höjd till 17,22 meter.

Läraren sa att svaret var rätt men att det var inte så man skulle göra.

KLOKA GUMMAN

Nu gick Bengt till kloka gumman och frågade om det alltid är så här i livet: ”Man gör rätt men det är ändå fel”.

Gumman svarade: En del människor anser att det är kartan som gäller och inte verkligheten. Vi kloka gummor brukar kalla dem för DDR-människor. Inom organisationsteoriernas värld skiljer man på x- och y-människor. De senare har förmågan att tänka utanför boxen. Du är en sådan. Fortsätt på ditt sätt och du kommer att leda mänskligheten framåt.

Bengt var nöjd med svaret och i fortsättningen trivdes han i skolan.

PS! Naturligtvis kunde Bengt även ha bundit fast barometern i måttbandet och sänkt ner den från skolans tak för att kunna avläsa höjden. Men säkert hade även detta varit fel ur lärarens synvinkel.

Svd 22 okt -11, Män gillar att se ut som varandra - Daniel Björk skriver om mode i Svenska Dagbladet
När jag började jobba med min kompis Johan för sju år sedan behövde jag en varm vinterjacka. Johan var delägare i en butik och skickade dit mig. ”Det finns en skitfin täckjacka från ett coolt japanskt streetwearmärke som du kommer glömma namnet på när du sju år senare vill nämna det i en krönika. Vi fixar en rabatt.” Jag köpte jackan i svart, den var dyr, men varm. Någon dag senare kom Johan till jobbet i en likadan, fast i någon blågrön nyans. Vi såg ut som två tvillingar stylade av Michelinmannen.

Jag berättar detta för att jag bara har konfronterats med denna flagranta antiindividualism hos straighta vänner. Jag tror inte ens de gör det medvetet. En gång när jag kom tillbaka till Stockholm efter ett år i London satt det tre män på jobbet med likadan outfit: Beige chinos och chambrayskjorta.

I mitt böggäng händer det här aldrig. Vi ser ut som Spice Girls. En blandar Östra London med flanellskjortor, en annan har uppdaterat sin Carhartt-look från 90-talet med smala jeans och färgglada sportiga kläder, en tredje klär i en gay kulturlook, en fjärde har lånat sitt skägg från ZZ Top, en femte är en sportgot. Och så jag, som enligt överenskommelsen i gruppen är en modebög – trots att jag själv ser något helt annat framför mig när jag hör det ordet.

Nu är mina bögvänner och jag ganska unika. Det var ju ändå homosexuella män som uppfann klonstilen, 70-talets gaylook, och idag är bögvärlden vida känd som kopiornas rike, vare sig vi pratar schlagerfjollor eller björnar.

Så det handlar egentligen om män. Män gillar kort och gott att se ut som varandra. De säger ofta att de inte bryr sig om mode, men då menar de uppenbarligen att de vill ha på sig kläder som alla andra redan har. Vilket förklarar varför herrmodet rör sig framåt med myrsteg. Ett extra knapphål blir en revolution.

I bögvärlden klär sig män på samma sätt för att de vill ligga med varandra. Straighta män vill normalt sett inte göra det, så i heterovärlden blir det istället brödraskap av det hela. Inget gör en straight man så glad som att få vara med andra män som klär sig som han!

Att ha samma look som dem man vill hänga/ligga med är sålunda själva grunden för herrmodet. Det här förklarar också min Spice Girls-buffert – det känns onekligen skönt att inte hela tiden känna att man måste ligga med sina kompisar. Men de straighta männen gör det svårt för mig med sina välmenande klädtips. Men visst, om ni trugar kan vi ligga. Måste bara kolla med min pojkvän om det är okej.

Folk äldre än 30 borde vara glada

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen.
Vi lekte i lövhögar fast dom sa att vi skulle få barnförlamning.
Vi åt oftast frukost, lunch och middag tillsammans i familjen.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga,  därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.
Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.
Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss med knivar, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.
Vi slogs (dvs vi brottades—ingen sparkade någon annan), blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.
Vi fick äta jordnötter.
Vi åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen.
Vi fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel dom sex kilometrarna till träningen eller leken med kompisarna.
Vi ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag. 

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.