Hänger du med i trenden?
Femton år senare gjorde jag min första repmånad. De övriga repsoldaterna var ca 10 år yngre än mig. Jag hade samma avslappnade inställning till det militära som vid min grundutbildning. De yngre soldaterna hade en helt annan motivation - de var verkliga "stridisar". Snacka om att jag blev förvånad. Jag hade fullkomligt missat omsvängningen i uppfattning. Jag hade missat trenden!
I skolans undervisningsvärld ser jag nu något liknande. Kunskaper, undervisning och studier har de senaste 20 åren inte varit prioritrade, varken av politiker, föräldrar eller elever. Många har haft en "laid-back"-attityd till skolan - man har inte känt för att lära sig.
Jag ser nu att en förändring är på gång. Makthavare pratar och beslutar om utbildningssatsningar, föräldrar är noga med att välja rätt skola för sina barn och elever i grundskolan pluggar och de pluggar mycket.
Detta är den nya trenden; studier och plugg är roligt, är inne och kunskaper är lätta att bära.
Kommer du liksom jag gjorde att missa den nya trenden? Eller?
Är läsningen död?
FÖRSÖK LÄSA HELA TEXTEN OM DU KAN
STÖRNINGSRISK Det sägs att vi aldrig levt i en så distraherande tidsålder som nu. Mobiluppkopplingar, läsplattor och snabba informationsflöden påverkar inte bara vårt sätt att läsa utan också hjärnans funktioner och vår förmåga till djup och lång koncentration. Men hur alarmerande är det?
Du har just börjat läsa dagens understreckare. Var läser du den? Sitter du i din favoritfåtölj i ett tyst vardagsrum? Eller sitter du på tunnelbanan, omgiven av människor och röster? Är texten tryckt i dagens pappersversion av Svenska Dagbladet? Eller flimrar den förbi på din smarta telefon, innan du stänger fönstret och pekar dig vidare? Kanske läser du artikeln på en datorskärm på kontoret, med fyra andra webbläsarfönster öppna, ett par högljutt samtalande kollegor bakom dig och en plingande mobil som konkurrens för din uppmärksamhet?
Hallå, läser du ens?
Vi lever i en tid full av distraktioner. Det sägs att vi rentav lever i den mest distraherande av tidsåldrar. Så distraherande, menar vissa röster, att den blivit ett allvarligt hot mot vår förmåga till uppmärksamhet, att vara koncentrerade, vårt medvetandes kanske mest väsentliga förmåga.
Och den största boven i dramat är internet. Dess snabba flöden, oändliga klickmöjligheter och ständiga uppdateringar – inte minst dess ständiga närvaro, överallt och hela tiden – lämnar allt färre utrymmen i vår vardag fria från distraktion. Somliga menar att internet redan börjat sätta allvarliga spår i vårt beteende och vårt sätt att tänka. En av dem är den franske filosofen Bernard Stiegler, som för ett par år sedan uppmanade till att ”ta hand om” de unga, genom att skydda dem från det katastrofala inflytande som medieteknologier som it, television, film och datorspel har på deras inlärnings- och koncentrationsförmåga. En annan är den amerikanske journalisten Nicholas Carr. I boken ”The shallows: What the internet is doing to our brains”, som utkom förra året, argumenterar han för att internet ligger bakom vår tids rastlöshet, vår oförmåga att koncentrera oss på en sak under längre tid, vår betingade törst efter stimuli från en mängd källor samtidigt. Carr talar om hjärnans plasticitet, dess karaktär av en tillvänjande mjukvara snarare än en orubblig hårdvara. Vi har alltid påverkats av våra verktyg och medier, på den punkten är internet inget undantag, men dess effekter är ovanligt alarmerande och påtagliga.
Och för både Stiegler och Carr finns det en aktivitet som är särskilt representativ för förändringen, inte minst som det är en sysselsättning vilken tycks befinna sig vid ruinens brant – läsningen av böcker. På sätt och vis har nätets utbredning fått oss att läsa mer än någonsin. Men det sker i korta sekvenser av koncentration, sällan eller aldrig i djup försjunkning. Att något faktiskt håller på att hända med våra hjärnor märker Nicholas Carr allra tydligast just på sin egen försämrade förmåga att läsa böcker: ”Det brukade vara enkelt att försjunka i en bok eller en längre artikel. Jag fängslades av berättelsens vindlingar eller argumentets utveckling, och kunde tillbringa timmar med att plöja långa avsnitt prosa. Det är sällan fallet längre. Nu börjar jag tappa koncentrationen efter en sida eller två. Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar leta efter något annat att göra … Den djupa läsning som förr brukade komma helt naturligt har nu blivit en kamp.”
Och han får medhåll. Många vittnar om liknande rastlösa symtom, menar Carr. För vissa av de han talat med är det heller inte någon större förlust. Varför ägna tio gånger så mycket tid åt att läsa en tjock bok för att samla in information man lika gärna kan få fram genom några knapptryck och en skumläsning på internets sökmotorer? En liknande mentalitet möter litteraturkritikern David L Ulin i ett samtal med sin son, som han redogör för i boken ”The lost art of reading: Why books matter in a distracted time (2010). Varken sonen själv eller hans kompisar läser böcker. ”Litteraturen är död. Läsning är slut”, lyder sonens (underförstått den nya generationens) dödsdom. Ulin tvingas bittert stå svarslös. I slutet av sin bok utropar han i stället läsningen till en motståndshandling i vår tid.
Kanske måste vi alltså acceptera att den djupa och långa läsningen verkligen är utrotningshotad i vår distraherade tidsålder. Eller?
Det är i skuggan av det hotet som Alan Jacobs har skrivit boken The pleasures of reading in an age of distraction (Oxford University Press, 162 s). Han är lyckligtvis övertygad om motsatsen, att läsningen tvivelsutan har en framtid, men är heller inte omedveten om läsningens förändrade villkor. Jacobs är litteraturprofessor till yrket, född i England men bosatt och verksam i USA. ”The pleasures of reading” är först och främst en välskriven och väldisponerad läsarhandbok för 2000-talet, med iakttagelser som säkert intresserar både den ännu idoga läsaren och de som tappat förmågan att försjunka i en skönlitterär bok. Jacobs missionerar för läsningens njutbarhet, både som försvar för läsningen och som motgift mot alla sorters läskramper och distraktioner. Han framhåller återkommande vikten av otvungenheten, att ”läsa på nyck” (read at whim!). Och här har han en god portion distans till sitt eget ämbete. Jacobs invänder till och med mot den i sammanhanget ofta förfäktade föreställningen att läsning är något gott i sig. Att läsa skönlitteratur gör dig inte nödvändigtvis till en bättre människa, menar han. Särskilt inte om du läser för att ha läst. Att bocka av en lista med klassiker eller andra måste-böcker kan vara en god ingång för tonåringar – men det är varken en i längden möjlig eller eftersträvansvärd lässtrategi.
Det behöver faktiskt inte alls vara fel, insisterar Jacobs, att läsa ett sammandrag av en bok på Wikipedia i stället för att läsa själva boken. Men det innebär inte att han, i linje med rösten i Carrs bok, reducerar bokläsande till ren informationsinsamling. Tvärtom. Värdet i att läsa sammandrag, om så bara för att möjliggöra vita lögner om läserfarenheter man aldrig haft, ligger i möjligheten att kunna gå vidare till böcker som man verkligen vill och känner lust till att läsa. Där ligger också nyckeln, enligt Jacobs, till att hitta tillbaka till läsningen mitt ibland distraktionerna. I förlängningen är det alltså ett argument som säger att det är mindre intressant vad du läser än hur och varför.
Jacobs förespråkar också en aktiv läsning, en läsare med pennan i handen som ställer frågor till texten och antecknar i marginalen. Läsningen utvecklar dig inte automatiskt som människa, men den kan vara en hjälp på vägen – särskilt om du ser den som en dialog. Talet om den långsamma, frågande läsningen är så nära ett upprop för en motståndshandling som Jacobs kommer.
Att läsvanor genomgår en omvälvande förändring eller åtminstone en avgörande utmaning i vår tid vill Jacobs ändå vara den förste att skriva under på. Även han vittnar om liknande upplevelser som Carr, att rastlösheten allt lättare kryper sig på under läsningen. Men här ger Jacobs samtidigt en helt väsentlig påminnelse. Läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium. Det talas ibland om hur tystnaden är utrotningshotad i vår samtid. Men det har den, menar Jacobs, på sätt och vis alltid varit. I själva verket är vår tid den som gett flest människor tillgång till tystnad i sin vardag. Detta sansade tonläge hör till bokens behållningar.
Här kan man foga till Jacobs nyansering att de flesta tidsåldrar har betraktat sig som ovanligt fyllda av distraktioner. ”I hundra år eller mer (ja, i själva verket i femtonhundra, sedan Augustinus) har uppmärksamhetens förskingring beklagats”, skriver filosofen Paul North i sin nya bok om distraktionens begreppshistoria, The problem of distraction (Stanford University Press, 272 s) – ”och varje ny epok och disciplin tycks erbjuda en ny förklaring och kompensation för förlusten”. De flesta medieteknologier har i sin barndom väckt sådana skräckscenarier och demoraliserande diagnoser. Televisionen, fotografin, radion. Till och med trycktekniken.
Så hur kompenserar vi? I en artikel från 2008 lägger litteraturprofessorn Katherine Hayles fram hypotesen att vår samtids mediemiljö provocerat fram ”ett generationsskifte i medvetandestilar”. Tidigare generationers större förmåga till djup koncentration på en sak under lång tid (exempelvis läsningen av en bok) håller på att övergå i en ny generation som hellre sprider sin uppmärksamhet över flera kanaler och ett större mått av stimuli (exempelvis att se på tv och göra läxorna samtidigt). Det är en generation som dessutom blir lättare uttråkad vid längre tid av låg stimuli.
Hayles är medvetet försiktig i sitt sätt att hänvisa till moderna diagnoser som ADD och ADHD. Även hon talar om hjärnans plasticitet, men drar mindre växlar på dess effekter. Och hon värderar inte heller detta skifte på samma negativa sätt som Carr och Stiegler. En konsekvens av hennes synsätt är att kompensationen för förändringen måste vara lyhörd för dess natur, snarare än att protestera mot eller söka motverka den. Vi måste vara medvetna om och hantera detta skifte, menar Hayles. Framtidens undervisning kommer att behöva växla mellan dessa två modaliteter, den djupa och den hyperaktiva uppmärksamheten.
Det är en realistisk hållning. Och det finns onekligen anledning att inte bli alltför kategorisk, eller dystopisk. Har vi svårt att koncentrera oss bland all denna konkurrerande information? Självklart. Finns det en inneboende distraherande lockelse i de digitala medierna. Säkert. Innebär det slutet för den djupa koncentrationen och den stadiga uppmärksamheten som fenomen? Knappast. Att säga att vår koncentrationsförmåga utmanas i en miljö mättad av olika ljudliga och visuella stimuli är en sak. Att livet i en sådan miljö får långtgående konsekvenser för hur våra hjärnor fungerar är en annan.
Många kan nog ändå känna igen sig i de rastlösa symtomen. Och flera av er läser säkert regelbundet böcker i någon av miljöerna som jag beskrev inledningsvis. Så, vad gör man? Jacobs påminner om en helt väsentlig egenskap hos den nya teknologin: den går att stänga av. Vi kan koppla ner, vi kan välja fåtöljen i det tysta rummet i stället för tunnelbanan som läsplats. Carr flydde till skogen för att kunna skriva klart sin bok. Och i ett efterord till den andra upplagan uppmanar han till bojkott av distraktionsindustrin. Säg nej till läsplattor och smarta telefoner! Jacobs går motsatt riktning. Han gör det genom inköpet av en läsplatta. Och – med apparaten i händerna blir rastlösheten och stimulanstörsten i viss mån tillfredsställd. Den håller fingrarna igång, lite som för en rökare med abstinensbesvär, och riktar samtidigt läsningen framåt genom det repetitiva knapptryckandet.
Läsplattan är knappast någon gudomlig lösning. En ljudvägg i form av ett par hörlurar lika lite. Men de lösningarna säger ändå något om hur distraktioner eller stimulanstörst inte enbart är något vi är oförmögna att fly, utan också något vi kan vara ovilliga att fly ifrån. Paul North för avancerade filosofiska resonemang kring det faktum att uppmärksamhet och distraktion inte är diametrala motsatser. Distraktion är, trots allt, en minimal form av uppmärksamhet. Kanske kan vi dra nytta av den insikten. Vi måste kanske inte nödvändigtvis fly från distraktionen, utan snarare bejaka dess närvaro, försöka bli vän med den eller åtminstone försöka hitta sätt att kanalisera den.
Distraktioner kommer och går. Men läsningens djupa uppmärksamhet lär bestå, även om vi måste finna den där vi minst av allt trodde att den fanns.
