fgym

Nu är kursen i privatjuridik slut. Vad har du egentligen lärt dig? Vad har varit bra med kursen? Vad har varit mindre bra? Har du några förslag på vad vi kan förbättra - berätta då detta!

Ana Udovic har skrivit en intressant artikel i DN den 5 maj. Artikeln handlar om ”den narcissistiska egogenerationen”. Här kommer artikeln:

Den blomstertid nu kommer – för den elev som kan sälja in sig själv och vara sin egen entreprenör. De närmaste ­veckorna avgörs framtiden för många unga när betygen sätts. Men hur mycket betyder den egna personen? Fostras vår tids unga in i en narcissistisk tidsålder, som forskare hävdar?

Narkissos var en vacker ung man som alla blev förälskade i. Men han avvisade dem alla. När han också avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen, bara rösten blev kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att hämnas på Narkissos – han skulle i fortsättningen bara kunna bli förälskad i sig själv. Narkissos såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja, narcissen.

Vi lämnar den grekiska mytologin och betraktar i stället en skämtteckning från 00-talet:

”Kan du förklara dessa dåliga betyg!?” frågar den ilskna föräldern sitt barn i den första rutan. Året är 1969. I nästa ruta är året 2009 och föräldern står och gapar exakt samma sak, ”kan du förklara dessa dåliga betyg!?” – men den här gången är det läraren föräldern skriker åt.

Många kan nog le igenkännande åt föräldern från vår tid. Men om man ska se till allvaret bakom skämtet – vad är det egentligen som har hänt med skola, elever och föräldrar mellan 1969 och 2009?

Sedan 2006 har vi i Sverige ett nytt ombud, Barn- och elevombudet, BEO, som ligger under Skolinspektionen. BEO verkar för att elever i skolan och förskolan ska få vistas i en miljö fri från diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

Men till BEO kommer även in anmälningar som gäller andra saker. Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. Majoriteten av anmälningarna avslås. Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro.

Frågan är: Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?

Amerikanska psykologer menar att förklaringen kan finnas i tidsandan – de anser att vi lever i en narcissistisk tidsålder. Vissa – som professor Jean M Twenge, författare till ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic” – kallar det just en narcissistisk epidemi.

Undersökningar som gjorts på amerikanska studenter sedan 1970-talets slut visar en ökning av antalet personer med en narcissistisk självbild med 30 procent, där 2000-talet står för den största accelerationen. Jean M Twenge driver tesen att det hänger ihop med att kunskapsnivån för skolelever under samma period minskat. Man talar om en betygsinflation där amerikans­ka skolelever kan allt mindre, men att det inte märks i betygen.

I Sverige finns ett liknande problem vad gäller kunskapsnivå och betygsinflation. I rapport efter rapport ser vi hur svenska elevers kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap dalar i jämförelse med andra länders – och då har läsförståelse tidigare varit ett område där svenska barn låg i topp. Men här finns ingen motsvarande undersökning av narcissism, inte heller påstår psykologer att svenska ungdomar drabbats av en narcissistisk epidemi. Man måste också skilja på det som inom psykologin benämns sund respektive förvriden narcissism (se faktaruta på sidan 21).

Vad vi däremot kan konstatera är att vi lever i en tidsålder där det egna jaget är ett koncept som förpackas och marknadsförs som en vara. I affären hittar vi självbetitlade tidningar som ”Magasin Morberg” (Per Morbergs matmagasin) eller ”Style by Kling” (Elin Klings modemagasin). Omslaget till tidningen ”Egoboost” pryds regelbundet av chefredaktören, bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip – på det senaste omslaget är Löwengrip dessutom avklädd för att lansera den egna kampanjen ”Size me”. När tv-profilen och mångsysslaren Carolina Gynning skrev sin självbiografi valde hon tidstypiskt nog titeln ”Ego girl”.

På nätet blir vanliga bloggar till varumärkesbloggar, som växer till företag vars hela affärsidé består av en specifik människas personlighet och smak.

4,5 miljoner svenskar använder sig av nätverks­tjänsten Facebook. Här kan vi visa upp bilder av oss själva, göra statusuppdateringar om vår unika verklighet och – förhoppningsvis – få bekräftelse genom många gillanden (likes) och positiva kommentarer av våra Facebookvänner.

Det intressanta är att varumärkesbyggande och självförverkligande inte längre är en intern angelägenhet för några få uppmärksamhetstörstande bloggare. Numera anses dessa färdigheter så viktiga för samhället att de bör schemaläggas och läras ut bland elever på skoltid. Från och med 2011 finns ett tillägg i läroplanen att skolan ska uppmuntra eleverna att vara innovativa, kreativa, drivna – de ska lära sig entreprenörskap.

Skolan ska med andra ord forma en männi­skotyp.

– Skolan har gett upp lite av det pedagogiska, lärande ansvaret, till förmån för personlighetsutvecklande. I stället för att träna elever i minnesteknik och lära dem kunskaper de har användning för ger man kurser i social intelligens eller i entreprenörskap och innovationstänkande. Det är svårreglerade områden som kräver specifik kompetens. Man har tvingat in lärare i något de inte har förmågan att utföra. Lärare är utbildade i att lära ut, inte att vara reservföräldrar, säger Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi.

Frykman har skrivit om skolan och kulturell identitet samt forskat om svenskars hälsa och begreppet ”kränkt”. Han menar att orsaken till att vi får nya begrepp i läroplanen och att man vill lyfta fram en specifik människotyp är att samhället är inne i en reproduktionskris och en uppfostringskris. Vi vet inte vart vi är på väg.

– Tidigare kunde föräldrarna agera förebilder för barnen, förklara för dem hur de ska vara som vuxna. I dag kan de inte göra det på samma vis, farsan kan inte lära sina barn sociala medier eller datorer. De unga är inbjudna i en serie ovanliga läroprocesser där de själva måste söka hur de ska vara som vuxna, de är tvungna att hitta sig själva innan de kan orientera sig vidare.

– Därför ser vi en större självupptagenhet, kring den egna kroppen, sexualiteten och byggandet av det egna varumärket. Att bygga sitt varumärke låter kommersiellt, men det är mer sammansatt än så. Det handlar om att upptäcka vad man själv tycker om och det är en lång och jobbig process.

Jonas Frykman menar att det kan finnas dåliga och bra sidor av saken, men att den ökade självupptagenheten egentligen är ett rationellt sätt att förhålla sig till ett samhälle i förändring, ett samhälle där individen ses som en ”fri konsument i förhållande till det utbud som finns”.

– Det positiva med att lära sig bygga varumärket ”jag” och synen på sig själv som projekt är att man i processen blir tvungen att reflektera och vara osäker. Vilket i sin tur kan ge en större förmåga att förhålla sig till människor av alla möjliga sorter. Det negativa är att så mycket är upp till individen, med enorma förväntningar som blir svåra att leva upp till – att man ska vara lycklig, se bra ut och vara framgångsrik. Många dukar under av kraven. Trycket blir hårt, och det är alltid större på tjejer än på killar, säger Jonas Frykman.

I de undersökningar som Folkhälsoinstitutet gör årligen visar det sig också att kvinnor mellan 16 och 24 år är de som mår sämst psykiskt av alla. Nyligen kom rapporter om att även män i samma ålder börjat få sämre psykisk hälsa.

Alice Höglund är 17 år och går på samhällsprogrammet på Jensen gymnasium Södra:

– Jag vet inte hur många tjejer jag känner som är deprimerade, 17-åringar som sjukskriver sig för att de gått in i väggen. Vi har stor press på oss, att man måste vara bäst och få ett bra jobb, helst chefsjobb där man tjänar mycket pengar. Det känns också som om vi måste lösa vår egen framtid, framtiden är inget vi löser tillsammans utan var och en. Som en tävlingsbana där den som springer snabbast kommer att få jobb och lägenhet medan de andra blir utan.

Moderna och medvetna svenska föräldrar vill ofta hjälpa sina barn på vägen mot självförverkligande. Ett av verktygen är byggandet av en god självkänsla. Frågan är bara hur man egentligen bygger god självkänsla.

Enligt Jean M Twenge, som skrivit ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic”, försöker många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika och speciella och begåvade de är – utan att de egentligen presterat någonting.

Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från att uppleva svåra saker. Curlar dem, alltså. Och visst får det barnen att känna sig speciella – men en del känner sig lite väl speciella. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Och de tar mycket plats.

– Det är otroligt mycket störande människor som sitter och skriker och pratar om annat, eller i sina telefoner i skolan. Lärarna får ägna mer tid åt att säga åt dem än att undervisa. De har utvecklats till att bli föräldrar, och det är märkligt. Särskilt på gymnasiet, där man ändå är frivilligt, säger Alice Höglund.

Hon får medhåll från Sandra Gaye, 18 år, från Mediegymnasiet.

– Det är inte roligt med typerna som alltid måste synas och höras. De förstör lektioner, kommer för sent och respekterar inte att vi andra sitter och lyssnar på läraren. Sedan har de svårt för självkritik, klagar och lägger skulden på lärare som vi andra i klassen är jättenöjda med, säger Sandra Gaye.

Jean M Twenge menar att risken med att intala sig ”jag är bra, jag är speciell” utan att ha grund för det är att man får en uppblåst självbild, som förr eller senare kommer att stöta på patrull. Utmärkande för en narcissistisk personlighet är att hon eller han inte kan ta kritik eller bli motsagd. Något som gäller de flesta av oss då och då, med skillnaden att den som har narcissistiska drag aldrig kan ta kritik. Narcissisten försöker alltid styra bort kritiken eller missnöjet från sig själv till någon annan. Får han eller hon dåliga betyg, kan det inte vara hans eller hennes fel. Det måste vara någon annans. Alltså lärarens. Och i många fall står föräldrarna på barnens sida.

På Nacka gymnasium finns begreppet ”curlingkören”. Det har myntats av lärarna och syftar på en speciell grupp elever och föräldrar. Vi begav oss dit för att prata med två av lärarna där.

Eftersom solen skiner, sitter det många elever utanför den stora ingången till skolan. Ett par killar är på väg ut men blir stoppade i dörren av en klasskompis som är på väg åt andra hållet:

– Vi har lektion nu!

– Har vi?

Killarna vänder tillbaka in i myllret vid receptionens fik. En elev i svarta jeans har redan satt på sig studentmössan och på anslagstavlan finns en poster från Studentfoto som erbjuder billiga studentbilder. Lärarrummet ligger på andra våningen. För att komma dit måste man tränga sig fram i ljusgårdens spiraltrappa, där perfekt sminkade tjejer och killar med ironiska t-tröjor vandrar med sina böcker och papper.

Elisabet Börjesson Therstam är lärare i frans­ka och svenska på Nacka gymnasium: 

– Vi har i dag fler och fler elever som ifrågasätter när de får ett visst betyg, eftersom de upplever att det står skrivet i pannan att de är MVG-elever. De kommer och säger att de inte är nöjda, att de vill ha en betygsdiskussion. De har en bild av att allt ska vara bekräftande, mysigt, roligt och bra, att de själva ska godkänna sina betyg, ungefär som när man trycker på ”gilla”-knappen på Facebook. Då blir det problem – eftersom skolan är en myndighet som sätter betyg.

– Skolan kan inte bekräfta elevernas egna skapade bilder av sig själva. Den måste ibland säga något annat, som: ”Du når inte målen” eller ”Du uppfyller inte kriterierna för ett visst betyg”. När eleverna börjar inse att det inte går att diskutera, kommer det ibland mejl eller telefonsamtal från föräldrarna.

– Curlingkören, som vi kallar dessa elever och föräldrar, skämtar Gunnel Thydell, lärare i svenska och engelska.

Ett problem som finns inbyggt i dagens skolsystem är att eleverna på sätt och vis får rätt när de kräver höga betyg utan att anstränga sig. För en skola ser det inte bra ut att många elever har låga betyg, även om de är adekvata. En sådan skola får färre ansökningar – och ju färre elever, desto mindre pengar till skolan. Därför kan låga betyg i förlängningen leda till att lärarna själva blir arbetslösa.

– Att marknadsutsätta samhälleliga institutioner som skolan och sätta kunden i centrum – i det här fallet eleverna, narcissistiska eller inte – blir en match som man förlorar. Pengar vinner alltid. De största förlorarna blir förstås ungdomarna, som inte fått de kunskaper de behöver för att klara sig i livet, säger Elisabet Börjesson Therstam, som under sina 30 år i yrket sett hur allmänbildningen bland eleverna sjunkit.

– Tänker du på dig själv som kund, eller en entreprenör som ska bygga ditt eget varumärke, blir frågan ”What’s in it for me?” inför varje läromoment. Det är oerhört begränsande för oss som lärare och kontraproduktivt för eleverna. Den som tror att det finns en snitslad bana att följa missar mycket. Vissa kopplingar finns bara inte. Du ska läsa litteratur därför att det är allmänbildande, utmanande och utvecklande, säger Gunnel Thydell.

Samtidigt vill ingen av dem tillbaka till tiden då man bugade och neg för auktoriteter. Att samhället blivit plattare med en större social rörlighet är positivt.

– Problemet är egentligen att vi utbildar unga för deras egen framgång, inte för samhällets framgång. Jag tror inte att entreprenören är den enda människan. Vi behöver fler roller än så. Någon måste vara entreprenörens ”revisor”, noggrann och grundlig. Och en tredje behöver grubbla och reflektera. Livet är långt större än arbetsmarknadspolitik och korta perspektiv. Existentiella frågor kommer vi att brottas med i framtiden också, säger Gunnel Thydell.

Men på Kunskapsgymnasiet Globen, en friskola som sedan länge arbetat med företagande och entreprenörskap, långt innan driftigheten hade blivit en del av läroplanen, ser man positivt på utvecklingen. Att eleverna vill ifrågasätta sina betyg är bra.

– Förr tackade man och bockade men gick hem bitter och besviken. I dag vågar unga diskutera sina betyg, det bejakar vi, säger David Enemar, biträdande skolledare på Kunskapsgymnasiet.

Han liksom rektor Niklas Dahlström tycker inte heller att det finns en motsägelse mellan entreprenöriellt lärande och att kunna analysera litteratur.

– Entreprenörskap, eller ”ta-sig-för-samhet”, som vi kallar det, genomsyrar hela vår skolas arbete. För oss handlar det om att alla elever har stort inflytande över sina studier, där de tillsammans med en personlig handledare diskuterar vilka mål de har och vad de behöver för att uppnå dem. I stället för att sitta med händerna i kors, vill vi att eleverna ska inse att de själva spelar en huvudroll i sin utbildning, säger Niklas Dahlström.

– Vi är bra på att lära eleverna att sparka sig själva i häcken. Det är en stor, positiv skillnad mellan dagens och gårdagens skola. Säg att eleven drömmer om att bli ledare för ett stort företag – då tar vi reda på vilka snittbetyg han eller hon behöver för att komma in på exempelvis Handels. Då ser eleven att den behöver bra betyg i svenska och förstår varför han eller hon måste lära sig att analysera Kafka. Jag ska kunna stoppa eleverna i dörren och fråga ”varför är du här?”, och alla kan ge ett svar där de ser den egna nyttan med varje dag i skolan. Det kan vi kalla narcissistiskt eller individualistiskt, men den här förståelsen har med motivation att göra, säger David Enemar.

Men hur svårt är det att förstå att man måste plugga för att få bra betyg och, i förlängningen, ett bra jobb? Måste läraren verkligen förklara det, gång på gång?

– Ja. Eftersom skolan har förändrats. Det är ett svårare uppdrag att vara lärare i dag. Förr hade läraren en tyst kunskap och kunde sätta betyg bara på pondus. I dag är det mer transparent, både för eleverna och för skolledningen. Lärarna ska i högre grad dokumentera sitt arbete, gentemot oss och gentemot eleverna. Men vi tror att det gör ungdomarna mer motiverade, säger Niklas Dahlström och pekar på hur man märker transparensen även i skolans arkitektur – i korridorerna på andra våningen finns klassrummen, som alla har glasdörrar.

Om elever är mer motiverade, varför kan de då mindre än förr?

– Där råder det delade meningar. Visst har siffrorna i matte- och svenskkunskaper sett bättre ut, men i dag kan ungdomarna andra saker. De har en större social och kommunikativ kompetens, det är ett slags språkkunskap som är svår att mäta, säger Niklas Dahlström.

– Sedan vet vi ju inte vad som i framtiden kommer att leda till ett bra jobb. Är det bara betyg? Eller är det något mer? Hur många företagare finns det inte som berättar att de hade svårt för skolan, eftersom de var dyslektiker eller hade andra svårigheter. De kom långt på sin sociala förmåga och drivet att göra saker, säger David Enemar.

Finns det ingen plats för den odriftiga människan?

– Jo, den platsen finns. Det är skolans mål att visa ungdomarna att de har ett aktivt val, de ska kunna tacka nej till erbjudanden som inte passar dem, säger Niklas Dahlström.

Även om entreprenöriellt lärande kanske är glasklart för Kunskapsgymnasiet Globens elever, är det inte det för alla. Sandra Gaye från Mediegymnasiet hade en kurs i projekt och företag, där eleverna på låtsas skulle starta eget företag.

– Många av mina klasskamrater förstod inte riktigt kursen. Vi fick inte veta någonting om att vara anställd, och det hade jag velat veta mer om. Jag vet inte om jag vill starta ett eget företag, säger hon.

Inom högskolevärlden finns de som – till skillnad från Kunskapsgymnasiet Globens skolledare – ser ett problem i att ständigt behöva motivera sina studenter. Mats Alvesson är doktor i psykologi, forskare i organisationsledning vid Lunds universitet och författare till ”Tomhetens triumf – om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”:

–  Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter – de ser sällan sina skyldigheter.

Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul.

– L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

För att kunna bygga en sund självkänsla bör man enligt den senaste forskningen (samlad i boken ”Självkänsla” av Magnus Lindwall, docent i psykologi vid Göteborgs universitet) undvika just det som utmärker patologisk narcissism: Otålighet, ständig bekräftelse, att fokusera endast på sig själv och sina egna mål, hålla ifrån sig negativ feedback, jämföra sig med andra och att fixera sig vid ytan.

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Inom psykologin gör man skillnad på sund narcissism och patologisk, förvriden narcissism. Den sunda narcissismen handlar om att ha en positiv självbild och den är en förutsättning för att vi ska utvecklas.

Lena Teurnell är psykolog, psykoanalytiker och psykoterapeut och kom nyligen kom ut med boken ”Narcissism – jag, mig och mitt” som hon skrivit tillsammans med Bo Sigrell, professor i psykologi:

– I perioder av barns utveckling kan de verka narcissistiska genom att vara egocentrerade och själviska, men det innebär inte att de är narcissistiska.

Små barn utgår från sig själva, sina egna behov och önskningar, något som ofta återkommer i tonåren.

– Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ.

Alla människor som utsätts för kritik försöker försvara sig, men skillnaden är att den patologiska narcissisten alltid försöker placera oacceptab­la känslor och egenskaper hos andra.

– Att försöka skrämma lärare från att ge låga betyg genom att anmäla dem för kränkning kan vara en typisk strategi för en patologisk narcissist. Både försöket till maktövertaget och förhållningssättet, att räkna med att få beröm oavsett vad man gjort, är narcissistiska idéer, säger Lena Teurnell.

Narcissism är vanligare bland män, men förekommer hos båda könen och i alla åldrar. I ”The narcissistic epidemic” driver Jean M Twenge tesen att den ekonomiska krisen i USA berodde på narcissistiska börsmäklare, som tagit alltför höga risker. Och roten till amerikanska ungdomars ökade narcissism behöver vi inte söka länge efter, menar hon. Barnen har inte uppfostrat sig själva, även deras föräldrar har tagit till sig den narcissistiska kulturen. Skillnaden är att den som får en kick av att stå i centrum har i dag lättare att exponera sig, via sociala medier och i tv, menar Twenge.

– Jag tror att vi skapar det samhälle vi behöver, och i dag upplever föräldrar att deras barn måste ha vassa armbågar för att nå framgång, säger Lena Teurnell.

Problemet är bara att människor som på ytan verkar lyckade och framgångsrika, som syns mycket i medierna eller tävlar sig fram till chefspositioner, mycket väl kan vara patologiska narcissister. Och därmed allt annat än ”lyckade” på ett inre plan.

– Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.