fgym

Nu drömmer jag Svensson-drömmar

Jag har märkt att mina drömmar blivit allt futtigare med åren. Jag minns när jag slutade gymnasiet. Det var sommaren år tjugohundra. Vi hade precis fått vårt första barn. Solen sken från en klarblå himmel (det här var på den tiden då vackert väder fort-farande förknippades med något positivt och trevligt, innan Al Gore förlorade presidentvalet och bestämde sig för att bli domedagspredikant istället) och livet låg öppet som ett nästan oskrivet blad och bara väntade på att fyllas med ett spännande innehåll.

Jag kunde bli vad jag ville. Det fanns liksom inga begränsningar. Jag skulle bli rockstjärna. Eller författare. Eller kanske både och. Och jag skulle bo i ett hus på landet och odla grönsaker och potatis. Och barnen skulle leka i trädgården. Det var drömmar, det.
Ett halvår senare stod jag i en fabrik i Vilsta Industriområde och packade ner plastkassetter i små bruna lådor.
"Nåja, det här är ju bara temporärt", tänkte jag.
Sex år senare fick de bokstavligen sparka ut mig, när fabriken lades ner.
Mina stjärndrömmar låg utspridda som stormfällda träd i mitt inre landskap. Blott tjugofem var jag och redan bitter och märkt av ett hårt och innehållslöst liv i motvind och snålblåst.
Nuförtiden drömmer jag som sagt mycket futtigare; om en ny bil, till exempel. Eller en bättre begagnad. En vars avgasrör är intakt, och inte som min nu, som skriker som en besatt rallybil i primalskriksterapi fastän man inte puttrar fram i mer än ynkliga trettio kilometer i timmen. Yttermera visso drömmer jag om lyckade golfrundor, om en veckas utlandssemester och kanske även om en liten anspråkslös lottovinst.
Ja, ni hör själva. Futtiga små Svenssondrömmar bara.
För två år sedan ville jag bli lärare, men det gick över. Det var väl inte någon dröm direkt, bara en ganska stark önskan. Men ändå.
Jag kom så pass långt i alla fall att jag började läsa på Komvux, men ganska snart insåg jag att studie-medel inte var något för mig. Det är så många som står efter mina pengar och studiemedlet är så löjligt låga att det omöjligen skulle räcka till både försäkringskassan och mig.
Dessutom - med bara trettionio år kvar till pension kändes det hattigt och onödigt. Det är ju bara att bita ihop den här sista tiden. Så nu är jag tillbaka inom industrin. Autopiloten är påkopplad. Jag blir vid min läst.
Bara de nu inte höjer pensionsåldern till sjuttio. Det vore lite snopet. Då kommer man att få sitta där med skägget i brevlådan och ångra att man inte skaffade sig en utbildning trots allt.