Vem stal vår berättelse
Här kommer artikeln:
VEM STAL VÅR BERÄTTELSE
Reklamen har tagit en av mänsklighetens grundläggande drivkrafter och reducerat den till ett simpelt marknadsföringsknep. Annina Rabe kräver historieberättandet tillbaka.
I avdelningen ”kidnappade ord” eller ”samtidsbegrepp att irritera sig på” har turen idag kommit till det populära begreppet ”storytelling”. Redan det faktum att det kallas storytelling och inte ”historieberättande” är för övrigt irriterande. Jag menar med storytelling alltså inte romaner, noveller eller dikter. Inte heller menar jag sådana berättelser vi muntligt sprider till varandra, så som vi har gjort sedan lägereldarnas tid. Nu är vi mitt i samtiden, och begreppet storytelling handlar, som så mycket annat, om att påverka oss som kunder. Det gamla hederliga historieberättandet, från Homeros och framåt, har blivit något ohederligt. Ett av de mest upphaussade marknadsföringsbegreppen idag, berättelser, är numera något som används för att ”stärka ett varumärke”. Det handlar om att knyta en berättelse till företaget eller varan: något som kan få det att sticka ut i det enorma flöde av ofrivilliga intryck vi ständigt omges med. Som positiva exempel brukar nämnas Kamprads Ikea, ishotellet i Jukkasjärvi och... håll i er nu, Blondinbella.
Nu är storytelling inom marknadsföring egentligen inte något nytt, men det har på senare tid fått en renässans. Det finns mängder av kurser i det, och det nämns återkommande i artiklar om marknadsföring. ”Emotionell kommunikation” kallas det också. Berättelserna ska sätta igång våra känslor och på så sätt skapa en positiv känsla gentemot företaget/produkten/kampanjen.
Varför retar jag mig då på det här begreppet? Det kan ju faktiskt användas i gott syfte också, till exempel i kampanjer för något ideellt, bra och viktigt. Det som irriterar mig så våldsamt – förutom att det är ett sällsynt flagrant exempel på kejsarens nya kläder (en hyfsat känd ”berättelse”) – är att man tar en av mänsklighetens mest grundläggande drivkrafter och reducerar den till ett simpelt marknadsföringsknep. Som om litteraturen aldrig vore uppfunnen. Som om människor aldrig hade berättat historier för varandra. Man presenterar detta dessutom som om det vore något nytt. Reklam har väl alltid handlat om att övertyga, till exempel genom ord? Som om inte försäljare med munväder lurat kunder med sina skrönor i alla tider.
”Idag utgör berättelser och historier en betydande del av många människors fritid, genom litteratur, filmer och under senare tid, datorspel” läser jag på någon av alla de där sajterna som beskriver storytelling som om de uppfunnit hjulet. Det är orättvist att rycka ett citat ur sitt sammanhang, ändå kan jag inte låta bli att reagera över den våldsamma historielösheten. Idag? Fritid? Låt mig göra en sak klar: det finns inte en levande människa som inte är fullpepprad med berättelser och det är inte något som begränsar sig till fritiden. Sedan varierar förmågan att återge de där berättelserna för andra, och här kan kanske kurser i retorik eller storytelling vara till nytta.
Eller, tja, varför inte ta och läsa en bok? För vi behöver alla kunna berätta historier, våra egna och andras. Men skälen till det är betydligt viktigare och djupare än att utöva ”kundpåverkan”.
Lämna tillbaka begreppet, tack.
Svenska Dagbladet
Krönika - Annina Rabe
10 april 2012
Uppvärdera kunskap!
Den 1 april skrev Dick Harrison och hans fru nedanstående inlägg i Svenska Dagbladet. Jag kunde ha skrivit det själv - så bra är det. Här kommer artikeln:
VI MÅSTE SLUTA NEDVÄRDERA KUNSKAP
Alltför många i vårt land avskyr kunskap. Tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig. Och ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat. Nu behövs en folkrörelse för bildning, skriver professorn i historia Dick Harrison och författaren Katarina Harrison Lindbergh.
Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara.
På ett kafé sitter tre färska studenter. En får frågan ”Vad ska du bli?” och svarar ”lärare”. En häpen paus följer före nästa fråga: ”Men var inte du bra i skolan?”. Lärarstudenten hade mycket riktigt gått ut med toppbetyg. ”Men varför ska du då bli lärare?” fortsätter studenten. ”För att jag vill”, är det korta svaret.
För elevernas skull kan vi hoppas att lärarstudenten blev kvar i utbildningen, utexaminerades och nu arbetar på en skola. Sådana som denna student, studiemotiverade och med läraryrket som förstahands- alternativ, bör bli lärare. Tyvärr ser det sällan ut på det viset. Varför?
Många känner sig manade att besvara frågan. Vissa menar att det beror på de låga lönerna, andra på att arbetsmiljön är usel, ledarskapet dåligt och karriärmöjligheterna obefintliga. Alla dessa svar äger riktighet. Men vi måste se längre än så.
Allt hänger ihop: lönenivån, de uteblivna studenterna, den svåra arbetsmiljön, den beryktade betygsinflationen, den långtgående benägenheten att ge elever ledigt under terminstid, den sjunkande kunskapsnivån och annat beklämmande som vi förknippar med den svenska skolan. Den bakomliggande orsaken är att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig.
Ponera att situationen varit omvänd, att vi levde i ett land där kunskap var eftersträvansvärt och prestigefyllt.
I det landet skulle ingen finna sig i att skolor var fulla av mögel, att det regnade in eller att lärare undervisade i ämnen utan att vara behöriga. Man skulle kräva att intagnings- och lämplighetskraven för blivande lärare var höga och att de som tog sig igenom den långa och svåra utbildningen belönades. I ett sådant land skulle ingen ledighetsansökan behöva avstyras, eftersom ingen skulle komma på den befängda idén att ta sitt barn ur skolan för en nöjestripp.
Men i Sverige frågar lärarstudenter sin lektor eller professor vilka frågor som kommer på tentan, vilka kapitel de kan hoppa över och om de måste gå på föreläsningarna. De plagierar lärobokstexter och struntar i obligatoriska seminarier, varefter de anser sig orättvist behandlade när de blir underkända. Utan att skämmas skryter framstående personer över att de ”minsann inte brydde sig om skolan och se hur bra det gick ändå”.
Här har lärare blivit något som det är pinsamt att erkänna att man är, eftersom man betraktas som en fårskalle eller som någon som kan lastas för skolans alla brister.
Den eskalerande oviljan att lära har gjort att svenska studenter befinner sig i internationell strykklass. Språkkunskaperna har på ett par decennier försämrats drastiskt, liksom allmänbildningen. En universitetslärare i historia får sätta av tid till att lära sina studenter saker som han eller hon själv lärde sig på mellanstadiet.
Utvecklingen kan inte fortgå. Ett land vars invånare vägrar att förkovra sig är på sikt dömt till undergång. Det sägs att det är lätt att bära kunskap, men det är inte alltid lätt att inhämta den. Ofta är arbetet mödosamt och kantat av misslyckanden. Just för att det är svårt krävs en allmän uppfattning att det är eftersträvansvärt.
Att göra lärare till lekledare eller överlämna processen i elevernas händer för att man är rädd att de skall få tråkigt leder inte till goda resultat.
Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld.
Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara.
Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.
Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt. Annars lär vi tala om låga löner, betygsinflation och lärarflykt i det oändliga, utan att det blir bättre. Folkrörelser har skapats förr, när många ansett att något är fel.
Det är dags att anta utmaningen. Det är tid att kräva ett samhälle som på allvar premierar kunskap.
DICK HARRISON/ professor i historia
KATARINA HARRISON LINDBERGH/ författare, f d gymnasielärare
