Vem stal vår berättelse

Vi har lärt oss hur företag bygger sitt varumärke. I det sammanhanget är storytelling viktigt. Annina Rabe har i Svenska Dagbladet ifrågasatt användningen av storytelling. Läs vad hon skrivit! Vad tycker du?

Här kommer artikeln:

VEM STAL VÅR BERÄTTELSE

Reklamen har tagit en av mänsklighetens grundläggande drivkrafter och reducerat den till ett simpelt marknadsföringsknep. Annina Rabe kräver historieberättandet tillbaka.

I avdelningen ”kidnappade ord” eller ”samtidsbegrepp att irritera sig på” har turen idag kommit till det populära begreppet ”storytelling”. Redan det faktum att det kallas storytelling och inte ”historieberättande” är för övrigt irriterande. Jag menar med storytelling alltså inte romaner, noveller eller dikter. Inte heller menar jag sådana berättelser vi muntligt sprider till varandra, så som vi har gjort sedan lägereldarnas tid. Nu är vi mitt i samtiden, och begreppet storytelling handlar, som så mycket annat, om att påverka oss som kunder. Det gamla hederliga historieberättandet, från Homeros och framåt, har blivit något ohederligt. Ett av de mest upphaussade marknadsföringsbegreppen idag, berättelser, är numera något som används för att ”stärka ett varumärke”. Det handlar om att knyta en berättelse till företaget eller varan: något som kan få det att sticka ut i det enorma flöde av ofrivilliga intryck vi ständigt omges med. Som positiva exempel brukar nämnas Kamprads Ikea, ishotellet i Jukkasjärvi och... håll i er nu, Blondinbella.

Nu är storytelling inom marknadsföring egentligen inte något nytt, men det har på senare tid fått en renässans. Det finns mängder av kurser i det, och det nämns återkommande i artiklar om marknadsföring. ”Emotionell kommunikation” kallas det också. Berättelserna ska sätta igång våra känslor och på så sätt skapa en positiv känsla gentemot företaget/produkten/kampanjen.

Varför retar jag mig då på det här begreppet? Det kan ju faktiskt användas i gott syfte också, till exempel i kampanjer för något ideellt, bra och viktigt. Det som irriterar mig så våldsamt – förutom att det är ett sällsynt flagrant exempel på kejsarens nya kläder (en hyfsat känd ”berättelse”) – är att man tar en av mänsklighetens mest grundläggande drivkrafter och reducerar den till ett simpelt marknadsföringsknep. Som om litteraturen aldrig vore uppfunnen. Som om människor aldrig hade berättat historier för varandra. Man presenterar detta dessutom som om det vore något nytt. Reklam har väl alltid handlat om att övertyga, till exempel genom ord? Som om inte försäljare med munväder lurat kunder med sina skrönor i alla tider.

”Idag utgör berättelser och historier en betydande del av många människors fritid, genom litteratur, filmer och under senare tid, datorspel” läser jag på någon av alla de där sajterna som beskriver storytelling som om de uppfunnit hjulet. Det är orättvist att rycka ett citat ur sitt sammanhang, ändå kan jag inte låta bli att reagera över den våldsamma historielösheten. Idag? Fritid? Låt mig göra en sak klar: det finns inte en levande människa som inte är fullpepprad med berättelser och det är inte något som begränsar sig till fritiden. Sedan varierar förmågan att återge de där berättelserna för andra, och här kan kanske kurser i retorik eller storytelling vara till nytta.

Eller, tja, varför inte ta och läsa en bok? För vi behöver alla kunna berätta historier, våra egna och andras. Men skälen till det är betydligt viktigare och djupare än att utöva ”kundpåverkan”.

Lämna tillbaka begreppet, tack.

Svenska Dagbladet
Krönika - Annina Rabe
10 april 2012


Kommentarer
Postat av: Alexander Hagström

Mina första tankar efter att ha läst den här krönikan är att jag upplevde Annina Rabe som väldigt irriterande. Jag skulle vilja påstå att hon är helt fel ute och att jag inte alls håller med henne.



Hon säger att "storytelling" är ett marknadsföringsknep av företag som förstör litteraturen? eller i princip smutskastar den. Men varför skulle "storytelling" vara ett marknadsföringsknep? Jag ser det istället som något positivt ur en kunds perspektiv. Det ger oss information och ett historiskt perspektiv på företaget som vi eventuellt ska köpa produkter ifrån. Vi får reda på varför de skapade företaget och hur de har byggt upp sitt varumärke genom åren. Vart hittar Rabe det negativa? Jag ser det istället som en trygghet för potentiella köpare? Jag tror också att storytelling har blivit en trend inom företagsvärlden och blivit något som man bara "måste ha".



Rabe skriver även att "som om litteraturen aldrig vore uppfunnen". Är inte det en av årtiondets största överdrifter? Hur ska en trend som storytelling mörklägga hela litteraturen?



Storytelling förstör väl litteraturen lika mycket som Rabes krönika förstör företags storytelling, d.v.s. ingenting. Hon ställer storytelling bakom reklamens startlinje, vilket jag tycker är fel. Vem har påstått att storytelling är reklam? det är väl egentligen en tolkningsfråga?



Ju mer jag läser av denna text desto mer irriterad blir jag. Därför tänker jag avrunda så bägaren inte rinner över.



Jag tycker att Annina Rabe verkligen har snurrat in sig på storytelling för mycket. Hon har överanalyserat begreppet och dragit extremt långsökta slutsatser om det. Det är ju helt absurt att påstå att begreppet storytelling skall ha påverkat mänsklighetens sätt att berätta historier till varandra och att begreppet skall ha smutskastat litteraturen. Hon anser att storytelling är skamligt och jag anser att hennes åsikt är skamlig. Jag ser storytelling som något positivt och kan tycka det är både intressant, roligt och nödvändigt att läsa gamla/nya företags historier.

2012-04-20 @ 12:24:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0